Är det bara jag som bakar chokladmuffins för att komma åt smeten?

Haha!

Vad är det egentligen som vi fruktar när vi träffar våra ex? Är det våra lik i garderoben, en jobbig upplösning på förhållandet eller skämms vi bara över hur vi betett oss?

Det finns nog inte många som tycker det är kul att träffa sin ex, eller har jag fel? Och varför ska det behöva var så? Jag undrar som min vän undrade igår "Vart tar kärleken vägen?" Hur kan vi älska en person och när det tagit slut inte tål att se personen mer. Vart ligger problemen? Hos honom/henne, hos relationen eller hos dig själv?

För mig är det ganska lätt att svara på frågan, hos mig. Jag gillar inte att bli överraskad och inte funderat på vad jag ska säga och hur jag ska säga det. Jag har redan en klar dialog i huvudet om jag vet om att jag kommer stöta på personen.

 Men vart tar kärleken vägen? Övergår det till hat, besvikelse, bitterhet eller kanske lättnad.. Lever vi ut vår kärlek när vi gör slut för till nått negativt. Plus minus noll, tillbaka på noll igen.

Eller är vi bara så jävla stolta som vänder kappan efter vinden och påstår att vi skulle också tänkt göra slut och att deta var precis det jag också ville. Tills vi är själva och verkligheten smyger sig på.

Vi är precis som skalbaggar. Ett hårt skal, men trycker man på rätt ställe så krossar man oss.

Jag går ut hårt från början till slut! Right on dude! :)

Överanalysering, något jag och mina vänninor (föredrar att kalla de vänninor då det låter lite extra tantigt) ständigt håller på med. (I ärlighetens namn är det nog till stor del mitt fel att vi pysslar med det) I vilket fall som helst så gillar jag inte att vara oförberedd, alltså är det bara att förbereda sig på ALLT! Det är bara och vrida och vända på kakan tills det bara är smulor kvar. Självklart har själva poängen för länge sedan glömts bort. Men vanligen går det att styra upp det hela och avsluta med exakt samma fråga som man ställde i början "Hur fan ska jag reagera?"

Om jag bara släppte taget och lät strömmen ta med mig så hade jag kanske haft färre "problem" (som jag givetvis skapat själv) Men tyvärr, den enda kvist som jag krampaktigt håller mig fast vid är min livlina och min stolthet.  Om jag släppte skulle jag ge mig ut på djupt vatten och det vorde ju en fullkomlig katastorf! (Antagligen inte men ändå)

Varför är det så viktigt för oss att hålla fast i något som inte är bra för oss? Varför kan vi inte finna nya vägar? Och denna jävla stolthet, när ska man växa upp och svälja den?