Jag går ut hårt från början till slut! Right on dude! :)

Överanalysering, något jag och mina vänninor (föredrar att kalla de vänninor då det låter lite extra tantigt) ständigt håller på med. (I ärlighetens namn är det nog till stor del mitt fel att vi pysslar med det) I vilket fall som helst så gillar jag inte att vara oförberedd, alltså är det bara att förbereda sig på ALLT! Det är bara och vrida och vända på kakan tills det bara är smulor kvar. Självklart har själva poängen för länge sedan glömts bort. Men vanligen går det att styra upp det hela och avsluta med exakt samma fråga som man ställde i början "Hur fan ska jag reagera?"

Om jag bara släppte taget och lät strömmen ta med mig så hade jag kanske haft färre "problem" (som jag givetvis skapat själv) Men tyvärr, den enda kvist som jag krampaktigt håller mig fast vid är min livlina och min stolthet.  Om jag släppte skulle jag ge mig ut på djupt vatten och det vorde ju en fullkomlig katastorf! (Antagligen inte men ändå)

Varför är det så viktigt för oss att hålla fast i något som inte är bra för oss? Varför kan vi inte finna nya vägar? Och denna jävla stolthet, när ska man växa upp och svälja den?